I helgen var jag på festival. Under tre dagar fylldes de gamla Värmeverket i Stockholms bortglömda förort Bredäng av performance och installationer av lokala pionjärer inom konst, musik, design och tech – med fri entré samtliga dagar. Boz Art stod för dekorationerna. Little Dragon stod på scen. Arvida Byström likaså. Konstnären Fabian Bergmark Näsman hade stylat Porschen och Oddbird serverades i baren. Festivalen bjöd även på samtal om hur AI påverkar kulturen och om hållbarhet i modevärlden. Det var snyggt, välproducerat och kurerat. Det var banne mig top notch. Inte nog med det, det var inbjudande och sårbart.
Att åka på festival och att gå på klubb har varit något som jag haft blandade känslor till. På flera sätt älskar jag det. Kombinationen av konst, design och musik. Folket. Att dansa och ha kul. I freakingly love it! Men det är svårt att njuta av en sak utan att få hela paketet på köpet. För ofta cirkulerar det många olika substanser under dessa happenings, vilket sätter en viss stämning. Det har gjort att jag ofta känt mig kluven till att åka och att jag känt mig utanför. Jag är "torrisen" som går och lägger mig klockan 22 och går upp tidigt och lagar frukost åt alla och sen drar ut på en löprunda.

Under helgens Porsche Scopes Festival var stämningen annorlunda. Den var öppen och inbjudande. Det var ett helt exceptionellt innehåll på alla sätt. Snyggt, klubbigt, röjigt och så där galet underbart som det kan vara på festival. Bästa av allt, det var nyktert och glatt.
Till saken hör att jag gick dit själv (eller jag cyklade). Det må vara åldern som gör det, att jag inte längre bryr mig på samma sätt om att passa in. Men det komiska är att jag aldrig nånsin har passat in mer. Folk dansade före klockan 19. Jag hakade på.
Sen, när artisten Elliphant skriker ut att "SÅÅÅRBARHET är det enda som gäller" mitt under sin performance, då slår det slint i huvudet på mig. Hur? Vad? Är det möjligt? Är detta coolt? Får man göra så på klubb? Är det fler som gillar detta? Det är tankar som dyker upp i mitt huvud.
Även om artisten Jelassi är ett gäng år yngre än mig och jag inte riktigt kan relatera till hennes historia så är det nog många som kan. Hon är rakt igen rå-ärlig, om det är ett ord, i sina många gånger tuffa och magstarka texter.
Att vara snäll, generös. öppen, sårbar, nykter och verklig var något som genomsyrade samtliga akter jag tog del av. Sårbarheten att stå inför en publik och berätta (eller sjunga) ut vad du har varit med om, vad som gör dig unik, vad som gör dig till du. Det kräver mod.
Allt handlar om att visa mer av sig själv. Bortom fasader och sminkade ytor. Bortom substanser och andra täckmantlar. Det ska fortfarande hålla kvalitet och hög nivå. Men vi vill ha djupet också. Inte bara ytan. Och det är människan bakom verket som ger djup. Som vågar öppna sig och vara närvarande, och ärlig med sig själv. Att känna sig själv, både sina svårigheter och styrkor, och våga berätta om dem. Att visa sitt unika konstnärliga uttryck. Att vara ambitiös. Att stå för det. Oavsett som det är genom konst, design, poesi, att skriva texter, teckna, att podda eller synas på sociala medier.
Idag är vi många som suktar efter äkthet. Det ärliga samtalet. Det ofiltrerade. Men vi suktar också efter hoppet och framtidsvisionerna. Om glädjen. Om en bättre värld. Vi vill leva sunt och må bra och vi vill känna alla känslor på djupet.
Idag hyllar vi artister som Petter som lever familjeliv, springer i fjällen och tränar inför swimrun på Koster, blir vän med Lillbabs och visar sina känslor i Så mycket bättre.
Det här transformationen har pågått länge, särskilt om vi ser till trender som breathwork, meditation, att gå i terapi, hälsoretreats osv. Men aldrig har det varit så mainstream som det börjar bli nu. Jag tror att covid gjorde något för det här världsliga uppvaknandet. Allt fler hakar på trenden om att leva hälsosammare och mer hållbart, och jag tror ärligheten och djupet är här för att stanna.
Även i klubbvärlden.
Comments