Allhelgonahelgen står på ingång. Min absoluta favorithögtid. Till viss del har det säkert att göra med att jag fyller år i början av november, men jag tror det också beror på det faktum att jag älskar att gå på kyrkogården och se det ljushav som lyser upp i höstmörkret. Det är även en högtid då man slipper ägg, sill och sprit.
Istället samlas människor för att tillsammans hedra dem som inte finns med oss längre. Det är något otroligt starkt och fint i att dela sorg tillsammans och att minnas det som har varit.
Minneslunden på Skogskyrkogården under Allahelgonahelgen fylls av ljus och människor.
Den kyrkogård som jag allra helst besöker under den här helgen är Skogskyrkogården. Den har en väldigt speciell plats i mitt hjärta då den alltid har varit närvarande under min uppväxt, och är det än idag. Det är här mina farföräldrar är begravda och mina morföräldrar är strödda för vinden. Men det har även att göra med kyrkogårdens karaktär, som är unik i sitt slag.
Skogskyrkogården i Stockholm.
Skogskyrkogården är ritad av arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz i början av 1900-talet efter att de vann en internationell arkitekttävling. Deras tävlingsförslag ”Tallum” skiljde sig från dåtidens pampiga kyrkogårdar genom att bevara den vildvuxna skogen. De ståtliga tallarna inger lugn och skyddar både mig som besökare och gravarna. Tallen är ett tryggt och snällt träd, det är i alla fall så jag upplever det.
Under nästan hela 2000-talets första decennium bodde jag i södra Spanien, i Andalusien. Där i det varma Medelhavsklimatet finns det gott om tallar, men det är en helt annan typ av tall. Den är mer rund och bullig upptill, inte lika oregelbunden som här. Även om jag föredrar de nordliga tallarna till utseendet gillar jag att det spanska ordet för tall är pino, kottarna heter piña vars nötter heter piñones. Den harmonin i språket kan vi inte skryta med.
Kyrkogården La Recoleta i Buenos Aires, Argentina utmärker sig för sina skulpturarbeten som pryder gravar och mausoleer. Många av Argentinas stora personligheter inom politik, ekonomi och kultur ligger begravda här.
Det har blivit en hel del besök till olika kyrkogårdar genom åren. Spanien, Tjeckien, Frankrike, Argentina, Peru, Chile – alla har de sin egen identitet och formspråk. Själv återkommer jag alltid till Skogskyrkogården, det är min referens på hur jag vill att en kyrkogård ska se ut och kännas. Jag hoppas såklart att jag ska få leva i många år framöver, men den dagen jag dör är det till Skogskyrkogården som jag vill att människor i min närhet ska komma för att minnas mig. Här mellan tallarna mår jag bra.
Comments