Vilka är dina drivkrafter?

För ett tag sen kom jag över en artikel som gjorde mig nyfiken. En av frågorna var vad för drivkrafter som personen hade. Jag har alltid haft ett enormt driv. Ett driv av att komma framåt. Men vad är det jag vill åstadkomma? Och vad håller mig tillbaka? För att ta reda på det djupdyker jag i mitt inre, reflekterar över vad som varit och funderar över nästa steg.

För ett tag sedan läste jag en intervju i tidskriften Vi om Suzanne Osten. Suzanne Osten är regissör, författare, filmmakare, skribent, hon är främst förknippad med Kulturhuset, Stockholms Stadsteater och Unga Klara, och har gjort stor skillnad för barn, unga och kvinnor i kulturvärlden. Hon har stått upp mot makthavande teaterchefer, krigat sig till samma rättigheter som sina manliga kollegor. En fråga som hon fick i intervjun, som väckte mitt intresse lite extra, löd: "Vilka är dina drivkrafter?" Som svar säger hon kort och gott: "Jag är kvinna, räcker inte det?". (utdrag ur artikeln skriven av Stina Jofs)

Ett citat som jag gillar och som har hängt med mig under många år.

Det är nog en drivkraft som många kvinnor delar. Jag gör det absolut. Att kvinnor ska ha samma möjligheter och rättigheter som män borde vara en självklarhet men icke är det så. Efter att ha jobbat i en mansdominerad bransch de senaste fem åren har jag blivit än mer medveten om det. Men jag tror inte att det är min enda drivkraft. Jag har ett enormt driv. Jag vill alltid framåt, till något bättre. Men vad grundar sig den i? Vad vill jag åstadkomma? Vilken skillnad vill jag göra?

Letar efter svaren inom mig

För några år sen, efter en sjukskrivning för stress- och utmattningssyndrom och flera dysfunktionella relationer i bagaget, började jag förstå att det är nånting i mitt sätt att leva som inte fungerar. De senaste fem åren har därför handlat om att djupdyka i mig själv, i mitt inre, då svaren inte gick att hitta utom mig. And believe me, jag har letat i fan varenda vrå och frågat alla jag känner. Det jag har gjort de senaste åren är att jag har tagit mig tid till att på riktigt lära känna mig själv. För hur ska jag veta vad som driver mig om jag inte känner mig själv? Jag har ägnat mycket tid åt att ta reda på vad jag gillar. Om de intressena jag haft verkligen var mina, eller fortfarande gillar. Jag har lärt mig crawla och spela tennis, jag har rest på egen hand i Brasilien och vandrat i Chile, jag har även bott i Spanien under massa år. Jag har spenderat oceaner av tid med mig själv hemma, promenerandes, i badet, på restauranger och caféer. Jag har förbrukat hundratals dagböcker där jag reflekterat, satt mål, tankat av mig själv utan och innan. Jag har försökt lära mig laga mat (något jag absolut inte är passionerad över), jag har sprungit milslånga lopp och jag har såklart läst oändligt många självhjälpsböcker i hopp om att finna manualen som talar om för mig hur jag ska leva. Förvånande nog var det inte där jag hittade svaren.

För några år sedan upptäckte jag ridningen. Nu är jag helt hooked. Dessa ståtliga djur. Genuin skönhet. Det är en extremt svår sport, oförutsägbar och tuff. Jag älskar det!

För tre-fyra år sedan upptäckte jag ridningen. Nu är jag helt hooked. Dessa ståtliga djur. Genuin skönhet. Det är en extremt svår sport, oförutsägbar och tuff. Jag älskar det! Hästarna ger mig så mycket energi och glädje. Och lär mig om livet. Det här är ett inlägg i sig men det finns så många liknelser. Att företaget heter Pink Pearl kommer av att jag likt många andra som växte upp under 80- och 90- talen var ett stort fan av My Little Ponys. De färgglada ponnysarna var mina bästisar, för att inte tala om Barbies häst som är helt sönderlekt. Mitt intresse för hästar har alltid funnits där, även om jag inte red som barn. När det var dags att välja namn blev det en rosa liten ponny ur My Little Pony-serien som blev det naturliga valet att representera företaget.

Att skriva är en annan av mina största passioner. Jag har alltid skrivit. Sönderskrivna dagböcker finns utspridda här och var i olika flyttlådor i källarförråd och i mina garderober. Att sätta ord på mina tankar har varit mitt sätt att förstå, för att sen släppa det. Sen älskar jag konst, design, färg och form. Och att resa. Det lustiga är att allt detta gillade jag när jag var barn. Så, det är väl som de säger, det handlar om att hitta hem till sig själv snarare än att hitta sig själv någon annanstans.

Det är så himla lätt att tappa bort sig själv i omvärldens brus. Och mycket sitter i våra egna huvuden. Vi håller oss själva tillbaka och lockar till oss den verklighet som speglar vår fattiga självbild.

Men det är extremt svårt att veta vem man är. För det är så himla lätt att tappa bort sig själv i omvärldens brus. Den krassa sanningen är att vi är del av ett samhällssystem, ett patriarkat som upprätthåller normer som är otroligt svåra att bryta sig fri från. För allt, på riktigt allt, i vår samhälle inklusive våra närmsta vänner, familj och vi själva (vi är vår egen värsta kritiker), säger åt oss hur vi ska leva våra liv. Det ska vara si och så, inte okej att göra ditt eller datt. Du ska skaffa dig ett bra jobb och jobba hårt, du ska resa till intressanta platser, skaffa familj och en partner, ha ett vackert hem, träna, hålla dig uppdaterad om vad som händer i världen, träffa bokklubben en gång i månaden, laga fantastiska middagar till dina vänner, hämta barnen, stressa iväg till yogan. Vem orkar hålla på så? Varför är det ingen som ifrågasätter denna levnadsstil? Det är svårt att stå upp för sig själv om man inte ens vet vem man är. Samtidigt som det mesta sitter i våra egna huvuden. Vi håller oss själva tillbaka och lockar till oss den verklighet som speglar vår självbild.

Jag kan verkligen säga att jag tappade bort delar av mig på vägen. Nyss fyllda 40 är det dags att vända på den dysfunktionella steken och blomma ut. Jag är tacksam för mitt driv. Glädjen. Nyfikenheten. Viljan att leva ett liv som jag mår bra av, ett liv som passar mig. Att få göra världen lite mer färggrann och fin. Jag vill uppleva så mycket härliga saken som möjligt från och med nu. Jag ute på andra sidan och det kommer bli fantastiskt. Det är jag helt övertygad om. Och jag är på god väg. Den här bloggen är ett första steg i den riktningen. Ett sätt för mig att ta plats och tro på mig själv.